Jag köpte ett mönster för något år sedan som jag inte kommit mig för att testa. Först hade jag tänkt sy en julklänning av ett rödmönstrat tyg men julen kom och gick utan att det blev någon klänning sydd. Så småningom sydde jag en morgonrock av det röda tyget. Jag ville ha en som var tillräckligt stor, tunn och lättpackad, i ett naturmaterial och helst inte svindyr. Det brukar bli märkligt när jag ska sy saker men en morgonrock var ganska lättsytt och jag har faktiskt använt den även.
Nu behövde jag en svart klädsel med lång kjol och långa ärmar för en tillställning i helgen, och bestämde mig för att göra ett försök med mönstret som jag ändå hade.
Det var ett med bitarna färdigutklippta i någon sorts non-woven-material. Jag har en märklig förmåga att klippa bitar i flera olika storlekar när jag utgår från mönster med flera möjliga storlekar i så jag tänkte att det borde vara lättare så.
Det var ett trevligt mönster, jag begrep markeringarna och beskrivningen och kände mig ganska duktig när jag klippte till och sydde ihop en testversion i ett tyg som jag inte minns vad jag hade tänkt göra med. Jag tror att det är från IKEA och att jag tänkte kuddfodral, men det kan ha varit något helt annat jag hade planerat.
Tyvärr visade det sig att jag hade varit lite väl optimistisk i min bedömning av vilken storlek jag skulle ta, och mönstret var ju bara i en enda storlek. Testklänningen hade klara drag av blågrönt korvskinn.
Bortsett från det så verkade livet vara ungefär lagom långt, och den var ungefär lika mycket för liten överallt. Bystveck och inprovningar funkade också hyfsat, definitivt inte sämre än konfektion fastän jag är kort. Därför tänkte jag att det kanske skulle gå att justera storleken lite. Jag behövde också förlänga den från strax nedanför knät till hellång, så det var ju lite som behövde justeras i vilket fall.
Jag gör normalt sett inte sådant eftersom det inte brukar bli bra, men det verkade ju som att det skulle bli måttliga mängder ändringar ändå. Jag brukar som sagt inte ändra mönster, men jag försökte tänka till lite och lade därför inte till något i axelsömmen, 5 mm på vardera sidan i ärmhålet och 20 mm i sidsömmarna eftersom problemet var att den inte hade någon rörelsevidd alls och jag inte riktigt står ut med sådant.
Sedan blev det lite som vanligt. Symaskinen och jag var inte så goda vänner, stygnen blev ojämna så till den milda grad att jag fick sprätta och ta om på ett par ställen.
Häpnadsväckande nog blev det ändå en klänning. Den sitter hyfsat men fållarna ser inget vidare ut på grund av de ovan nämnda ojämna stygnen i kombination med att det blev lite bråttom på slutet. Fållen i ärmsluten sydde jag om för hand mellan första och andra gången jag hade klänningen. Jag hade en kofta över först, men det blev väldigt varmt så jag ville gärna att ärmarna skulle se hyfsade ut innan jag lade av koftan.
Jag brukar säga att jag är en pryd tant, men jag tror också att jag har gjort halsringningen lite väl modest. Det är svårt att hitta ett lagom stor halsband till den. Om jag orkar så ska jag justera den. Jag kan förstås ha ett långt halsband utanpå klänningen eller inget alls istället, så vi får se hur det blev med det.
Jag är förkyld och hemma från jobbet idag, så förutom att sova så har jag suttit framför TV:n och handarbetat lite. Det är ett hål på ryggen på min tunna grå yllekofta och jag var in i butiken där jag köpte den i förra veckan i tron att det skulle gå att bara plocka upp en ny, men där var det fortfarande någon sorts rea med bara fula saker i hela butiken. Jag blev så paff att jag inte ens kom mig för att fråga om de hade något hemligt lager med tunna yllekoftor som de hade tänkt ta fram och i sådana fall ungefär när detta skulle infalla. I somras köpte jag två påsar stoppgarn i blandade färger i en second hand-butik så jag tänkte att jag nu skulle göra ett försök att laga koftan. Tyvärr var det ingen av färgerna som var helt rätt, men jag valde den som såg minst fel ut och satte igång.
Jag tror att min mamma lärde mig stoppa strumpor någon gång för länge sedan. Som jag minns det så var det i huset i Bygdeå och hon har inte bott där sedan jag var elva. Jag har nog inte stoppat just något efter det och minns knappt hur man gjorde. Resultatet blev väl inte heller direkt fantastiskt, en del av stygnen blev för stora på rätan och alltihop är lite ojämnt.. Det är ingen gåbortskofta längre, men det är en tunn yllekofta som passar väldigt bra inuti en jacka för värmens skull och nu räcker den ett tag till. Stickat som har börjat då sönder brukar ju annars gärna fortsätta. Jag känner lite att jag i och med det här har tagit ytterligare ett steg mot att bli en tant på riktigt. En ny grå yllekofta är ändå på min inköpslista nu, men det är inte lika bråttom längre.
