Usch

Jag har varit på Sophiahemmet och genomgått en magnetröntgen av det onda knät, eller röntgen är det väl egentligen inte, men ni fattar. Det gjorde inte ont, men ibland kändes det som att det pulserade lite i den onda sidan av knät. Dessutom var det ganska obehagligt att försöka ligga alldeles stilla halvvägs inne i en rund öppning i en maskin med ena benet fastspänt i en plastställning. Usch!

I Harry Potter-böckerna får barnen choklad i medicinskt syfte när de blivit ordentligt skrämda, exempelvis av dementorer. Jag gjorde något liknande och stoppade i mig en liten chokladbit när jag var klar. Jag blev lite oväntat mycket trött och ynklig av det här. Det är väl just det där med att inte veta hur det funkar, och att sitta fast och lyssna på konstiga ljud från maskinen som de försökte dränka med radio. Dessutom var jag lite orolig att bli sen, men jag hade god marginal när jag kom fram.

Det kan möjligen ha varit en liten aning övermodigt att gå till jobbet utan krycka i morse men med den hopfällbara käppen i ryggsäcken. Det är på något vis alltid längre än jag tror mellan olika saker, till exempel från tunnelbanan till hus M på Sophiahemmet. När jag skulle därifrån fann jag en busshållplats precis utanför, fast jag gick över till andra sidan gatan, åkte några hållplatser och bytte till 76:an som stannar vid den närmaste hållplatsen från hemmet räknat. Det var himla skönt att slippa knata.

Jaja, nu ska resultatet av undersökningen tillbaka till läkaren på vårdcentralen och så får vi se vad nästa steg blir.