#&$£€&¤!

Jag kom in genom dörren på kontoret vid nio i morse. Sedan lyckades jag på något vis vrida till knät på samma sätt som i vintras och sedan dess har det gjort duktigt ont. Tyvärr har jag nog inte riktigt tänkt efter i vad jag har gjort idag.

Till tre höll jag ut vid skrivbordet, men då ville jag verkligen få lägga mig och vila så jag bestämde mig för att åka hem. Då uppstod nästa problem: hur skulle jag komma därifrån? Det är en bit att gå innan man kommer ut, närmsta ute är inne på banområdet så det är inte helt smidigt att få en taxi dit. Jag måste ha sett väldigt ynklig ut där jag stod på det bra benet och tvekade, för folk erbjöd sig att hjälpa mig ut. Jag åkte på en kontorsstol ner i hissen och ut genom dörren, och sedan lotsade verkstadschefen taxin fram till där jag satt.

Vikingen är bortrest och det är inte någon höjdare att vara ensam hemma. Inte bara för att det skulle vara skönt att bli lite ompysslad och att allt känns bättre efter en kram, utan också för att det är svårt för mig att göra vissa saker själv i det här läget.

Hushållet har två par kryckor, men de låg såklart på vinden. Jag velade en stund och funderade på vem jag skulle kunna ringa innan jag bestämde mig för att försöka hämta dem själv. Jag var väldigt kärvänlig med trappräcket hela vägen upp, och blev mycket glad när jag insåg att kryckorna låg fullt synliga i axelhöjd och att det bara var att plocka ut dem. Vi har ganska mycket saker i förrådet och höga hyllor, så de kunde ju ha legat på något omöjligt ställe längst upp.

Anledningen till att jag gärna ville ha kryckorna var att jag hade tänkt åka på ett planeringsmöte inför ett medeltidsevent. Jo, jag inser nu att det låter dumt, men jag trodde fram till dess att jag hade hoppat på kryckor nedför trappan, över gården, nedför trappan och över gatan att jag nog skulle orka ta mig dit och att det inte skulle göra så ont om jag inte belastade benet. Kommen så långt besinnade jag mig, köpte sushi och hoppade hem igen.

Så här i efterhand misstänker jag att det hade varit mindre obekvämt i benet nu om jag hade legat stilla i soffan istället, men det är svårt när man blir plötsligt begränsad.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra imorgon. Om jag ska jobba alls så vill jag nog göra det hemifrån. Å andra sidan kommer min chef till storstan imorgon och vi ses väldigt sällan. Det vore bra om vi kunde få till vårt möte, men om det inte sker ett knärelaterat under i natt så kommer jag att ha ont och vara helt slut om jag ska släpa mig till mitt skrivbord i tågdepån innan mötet. Undrar om vi kan komprimera det till kaffe på Centralen?